Enteriska nervsystemet 1177: sensoriska nervsystemet
Enteriska nervsystemet 1177:
Hjärnan i magen
Sök Hjärnan i magen Känslor, beslut och handlingar styrs från hjärnan men magen är också inblandad. I magen och tarmarna finns det mer än miljoner nervceller, vilket är fler än i ryggmärgen. Det gör det till ett extra spännande forskningsområde, säger Fatima Memic, forskare från Karolinska Institutet och en av Hjärnfondens stipendiater Det enteriska nervsystemet styr många av mag-tarmkanalens aktiviteter oberoende av hjärnan. Det känner av när vi har ätit och kontrollerar tarmrörelser och blodflödet. Men ENS gör mer än det och har betydelse för flera sjukdomstillstånd som drabbar hela kroppen och som påverkar hur vi mår mentalt. Nervcellerna i magen har betydelse för Parkinsons sjukdom -Det är välkänt att många patienter med Parkinsons sjukdom har problem med förstoppning och samma nervceller som dör i hjärnan vid Parkinson påverkas också i tarmen. Jag har själv erfarenhet av IBS och vet att när magen krånglar, påverkar det hela livet, säger Fatima Memic.
Centrala nervsystemet funktion
Forskarna har använt sig av enkelcellssekvensering, en metod som gör det möjligt att se vilka gener som är aktiva i enskilda celler. Foto: Getty Images Forskare vid Karolinska Institutet har lyckats kartlägga vilka slags nervceller som ingår i mag-tarmkanalens nervsystem hos möss. De har också beskrivit hur de olika nervcellerna bildas under fosterutvecklingen. Det sker enligt andra principer än nervcellerna i hjärnan, enligt studien, som publiceras i dag i den vetenskapliga tidskriften Nature Neuroscience. Illustration: Mattias Karlen Vår cirka sju meter långa mag-tarmkanal innehåller ett eget nervsystem — det så kallade enteriska nervsystemet, ENS. Men ENS kommunicerar också med vårt immunsystem och vår tarmflora. ENS har därför en systemisk påverkan på kroppen och anses vara inblandat vid många olika sjukdomar. Cirka 30 procent av befolkningen beräknas leva med permanenta besvär från mag-tarmkanalen. På så sätt kan man sluta sig till vad olika celler har för funktion och sedan klassificera dem.
Autonoma och somatiska nervsystemet
När nervsystemet är i obalans Smärta som sprider sig De första symtomen man kan få brukar vara trötthet och spänningar i musklerna, huvudvärk och dålig mage. När det gått en tid kan man få smärta på olika ställen i kroppen, som i nacken, i en arm, en höft eller liknande. Man kanske hoppas att det ska gå över av sig själv, men det gör det inte. Länge har man inom vården varit frågande till orsaken till de här svåra tillstånden och till hur de ska behandlas. Man har inte kunnat erbjuda så mycket mer än mediciner, träningsråd och annan symtomdämpning. Men de senaste åren har forskningen kommit till den bestämda slutsatsen att den viktigaste åtgärden för att minska obehagen är att förstå vad som händer i kroppen när smärta produceras. Hur det kan vara så, förstår du när du läst resten! Hjärnans viktigaste uppgift är att beskydda oss från faror Hjärnan är "chefen" som har två "medarbetare" till sin hjälp, som utför chefens order i kroppen.
Myelinskida Grovstruktur för en typisk nervcell Nervsystemet består av nervvävnad vars celler delas upp i två huvudtyper. Dels Nervceller , även kallade neuroner, och dels stödjeceller, benämnda gliaceller eller neuroglia. Nervceller är särskilt anpassade för att underlätta elektrisk signalering, ibland över längre avstånd, inom kroppen. Många nervceller karakteriseras också av utskott kallade axon , vars uppgift är att fortleda utgående signaler, ibland över långa avstånd. Synapser kallas de övergångar mellan nervceller, vanligen mellan axon och dendriter, där den ena cellens signaler tas emot av en annan cell. Gliaceller grekiska : γλία, ungefär "lim" skiljer sig från nervceller i form och funktion. Deras namn kommer sig av en missuppfattning om deras funktion i samband med att de upptäcktes på talet. Gliacellerna deltar inte direkt i fortledningen av elektriska signaler genom nervsystemet, varken inom den egna cellen eller i synapser. Däremot verkar de indirekt genom att upprätthålla den extracellulära miljön, med avseende på nivåerna av olika joner och andra neurotransmittorer som behövs för fortledningen av nervimpulser.