Recension stöld: stöld bok sammanfattning
Stöld på netflix
Ann-Helén Laestadius hyllade roman från om hat mot samer har blivit film på Netflix, och att autencitet har varit ett ledord i produktionen är tydligt. Även om vissa aspekter av historien känns outvecklade. Som barn ser renskötardottern Elsa sin ren bli dödad av en tjuvjägare. Hennes pappa tar med henne till polisen, men Elsa vågar inte tala om vem det var hon såg, och den måttligt engagerade polismannen skrinlägger ärendet som stöld. Foto: Netflix. Tio år senare har Elsa Elin Kristina Oskal blivit en ung kvinna, som kämpar för sitt arv, sitt folk och sin livsstil i motvind. Den bittre Robert Martin Wallström , som anser att hans egna rättigheter att vistas i skog och mark har begränsats, har fortfarande ihjäl renar, som för att komma åt samerna där det känns som mest. Polisen agerar fortfarande med flathet. Och i samebyn råder inte bara en rädsla för att tala ut, utan även en strikt, patriarkal hierarki, och den psykiska ohälsan breder ut sig.
Recension stöld:
Stöld film
Andreas Heilborn 11 Apr Stöld inleds med hur den unga samen Elsa ser hur hennes ren mördas. Flera år senare utsätts hennes sameby för hat och hot och samtidigt hinner historien ikapp henne. Frågan är hur den nu vuxna Elsa kommer att agera. Det finns två saker med Stöld att ta med sig. Det första är att man verkar ha jobbat med lokala skådespelare. Alla talar samiska eller svenska med norrländsk brytning. Det ger en välbehövlig men dessvärre ovanlig autenticitet. Alltför ofta hör man annars någon prata stockholmska eller göteborgska på film och inte verkar gjort annat än bott på ett fjäll. Det andra är vackra naturbilder av årstiderna och arbetet med renarna. Man tänker att manusförfattaren Peter Birro som så ofta på ett skickligt sätt skildrat klass och kön skulle lyckas bättre med manuset. Nu staplas istället stereotyper på varandra. Tröttsamma plattityder av sura norrlänningar i flanellskjortor med kargt ordförråd. Berättelsen om samerna har dessutom fått stå tillbaka.
Recension: Stöld av Ann-Helén Laestadius
Foto: Elisabeth Ohlson En nioårig sameflicka skidar iväg långt över sjön mot rengärdet. Hon hoppas finna sin alldeles egna renkalv Nástegallu, och det gör hon, men den ligger stilla i snön. Bredvid står en man från grannbyn med en blodig kniv. Han hotar att döda henne också om hon skvallrar. Scenen inleder författaren och journalisten Ann-Helén Laestadius sidiga, känsloladdade roman Stöld som berättar om flickan Elsas barndom och ungdom i en renägarfamilj i en by långt uppe i Norrbotten. Den är samtidigt en gestaltning av det större hot mot hela sin existensform som de kvarvarande renägande samerna erfar, främst genom klimatets snabba förändring, men också på grund av gruvnäringens och skogsnäringens expansion på deras bekostnad. Laestadius låter hela romanen präglas av hennes starka känslor för mannens systematiska rendödande som pågår under Elsas hela uppväxt. Polisen prioriterar ständigt bort att undersöka brotten, de vill inte köra så många mil för det som de karakteriserar som simpel stöld.
Renmördaren förstör livet för en hel by
Flera gånger har jag tänkt jag ska börja läsa, som när den vann Årets Bok På väg hem från Kiruna i somras kände jag att det var dags. Men sedan blev jag sjuk i bilen och glömde att fortsätta när jag frisknade till. Nu när del 2 i Laestadius Sápmitrilogi släpptes, klickade jag hem den direkt — och kom då på att jag fortfarande inte hade läst del 1. Nu var det dags på riktigt, jag kände det i hela kroppen. En bok som känns på ett fysiskt sätt Som nioåring blir renskötardottern Elsa vittne till hur en man dödar hennes alldeles egna renkalv. Hon hotas till tystnad och blir smärtsamt medveten om att hennes ursprung väcker ett intensivt hat hos så många. Hotet mot Elsa förändrar henne för alltid och genom åren bär hon med sig ett lent renöra som en ständig påminnelse. Familjen och släkten kämpar för rättvisa men i det tysta växer en desperation. Jag ska erkänna att jag först hade lite svårt att komma in i boken, trots att den börjar brutalt och naket och med en smärta och rädsla hos Elsa som känns fysisk till och med hos mig som läsare.